Andreofficerens förmåga att hantera ubåten vid tilläggningar lämnade mycket att önska. Han använde ett enormt antal maskinmanövrar innan han hade fått båten längs kajen på ett avstånd där däcksgastarna kunde hyva kasttåget till folket på kajen. När hela besättningen överfördes till en annan båt med två propellrar och tillhörande maskintelegrafer på bryggan var han definitivt i sitt esse. Det tog inte många tilläggningar innan besättningen till följd av mångfalden order till maskin gav honom det mindre ärofulla smeknamnet ”Skidåkaren”. Likheten var slående!

Vi hade varit från basen hela veckan och alternerat med att sova ombord i ubåten och på moderfartyget som låg till ankar långt ute i skärgården. Besättningen längtade alltså efter att få komma iland, och maskinfolket hade ”stulit” en knop på väg till basen och laddat batteriet fullt så också de kunde gå iland snarast efter förtöjning. 2:O hade manövern på bryggan och hade svårt att få båten långsides, ett uppdrag som inte underlättades av pressen från den permissionssugna besättningen.

Efter ett enormt antal fram-stopp-back på maskintelegraferna kunde däcksgastarna äntligen lägga fast och 2:O slå ”Väl i roder och maskin” på telegraferna. Dieselmotorerna stannade, och innan sista avgasmullret ekat mot berget dök maskintjänstchefen upp på bryggan med en lapp i handen. Han stirrade ilsket på 2:O, höll fram lappen och frågade utmanande: